Intervju: Paula Crabtree slutar som rektor

Tre olika lärosäten som befann sig i tre helt olika lägen i utveckling och utmaningar, och med tre helt olika historiska prioriteringar och arbetssätt. Det var situationen Paula Crabtree ställdes inför när hon började sitt arbete som rektor på SKH.

Hon hade tillbringat fem år som rektor vid Konst- och designhögskolan i Bergen och verkade idealisk för rollen, med betydande erfarenhet, inte minst när det gällde att förbereda en komplicerad organisation inför en samlokalisering. Valet av någon utifrån, där ingen av skolorna tog över ledarskapet över de andra, verkade också naturligt.

Ändå kom det som en överraskning när hon kontaktades av rekryterare för rollen.

– Jag hade först ingen tanke på att ansöka, säger Paula. Jag var helt nöjd där jag var! Jag minns bara att jag tänkte ”det här måste vara ett av de mest intressanta jobben i Norden just nu”, men jag tänkte inte gå vidare med det.

När en annan kvalificerad kandidat hoppade av sent i processen stod hon plötsligt som det enda återstående valet och fick kasta sig in i rollen. Redan från början hade hon starka och bestämda idéer om hur hon skulle kunna föra samman lärosätet. Det var allt annat än en smidig process till en början, med organisationsstrukturer som fortfarande var anpassade efter de gamla institutionerna.

– När jag väl kom hit var det uppenbart att det var ett mycket intressant men också väldigt utmanande jobb, säger Paula. De tre ingående högskolorna hade varsin prorektor, som i princip var ledare för sitt eget lärosäte. Vi är en liten högskola, men vi var uppbyggda som de största universiteten, med många hierarkiska nivåer. Nu är det skiktet borta sedan 2018, men vi måste se till att vi inte hamnar där igen i framtiden.

Rätt takt i reformarbetet

Regeringen hade tydligt uttalat målsättningen att de tre högskolorna skulle slås ihop till en, och hade gett särskilda medel för att öka forskningsfokuset och förbereda ansökan om forskarutbildning. Paula Crabtree hade med sig erfarenheter av konstnärlig forskning och organisationsutveckling från Norge och många års arbete som vice ordförande för ELIA (European League of Institutes of the Arts), de europeiska konsthögskolornas organisation.

– Första prioritet var att ansöka om rätt att bedriva forskarutbildning, säger Paula. Det viktigaste var att se till att alla examensformer verkligen utgick från praktik, att det inte var en akademisering av vår högkvalitativa praktiska utbildning. Det var ett riktigt radikalt angreppssätt, till och med jämfört med det arbete vi hade gjort i Norge!

Paula möttes ibland av ifrågasättanden, särskilt inledningsvis. Att hjälpa medarbetarna att förstå vart hon ville att verksamheten skulle ta vägen, att lugna deras farhågor – och samtidigt stå fast vid att hon ville åstadkomma förändring och gå vidare med de viktiga reformerna – blev en av huvudutmaningarna i hennes ledarskap. En viktig del i hennes sätt att arbeta var att ta sig tid att sakta ner och se till att alla förändringar var väl genomdiskuterade och förankrade innan hon tog ytterligare steg.

– Jag brukar ibland lite lättvindigt likna arbetssättet vid Teletubbies, säger Paula. De har skärmar på sina kroppar och visar samma sak om och om igen. När man vet att man måste vara på väg någonstans, trots att jag har allt exakt uttänkt i mitt huvud och vill röra mig snabbt framåt, så betyder inte det att det kommer att vara lika synligt för någon annan. Det gäller att hitta en balans mellan att driva en viktig fråga och att se till att folk hänger med i processen, att det går framåt men inte för fort.

Stabilitet och eftermäle

Alla processerna som pågick samtidigt – att forma den nya högskolan, påbörja flytten till en gemensam byggnad, omorganisera forskning och utbildning – var mycket att ta sig an för ett litet lärosäte. Att komma in som ny innebar att driva stora reformer, men också att hålla allt igång.

– Det som är speciellt är att allt vi har gjort, alla förändringar, alla satsningar, har vi gjort utöver allt annat som en högskola måste göra i vardagen, berättar Paula. Vi var tvungna att fortsätta fungera som en högskola, vi kunde inte upphöra med att lära och undervisa för att genomföra nya metoder eller idéer.

– Jag är otroligt stolt över SKH. Vi har blivit en av de främsta konsthögskolorna i Europa som folk vänder sig till när de vill ha inspiration till hur konstnärlig forskning kan bedrivas.

Paula nämner forskningen och forskarutbildningen som något hon är stolt över, men också en tilltagande kollegial gemenskap, att man arbetar mot ett gemensamt mål, och en samhörighet och samsyn som inte alltid funnits. Paula hoppas att just det ska bli ännu mer påtagligt i framtiden, när SKH flyttar in i en gemensam byggnad och medarbetare inom olika ämnesområden kan se och arbeta med varandra i vardagen.

 – Jag tror att vi befinner oss i den mest stabila tid som högskolan någonsin har varit i, trots situationen i världen just nu, säger Paula. Nu när så mycket är på plats med den nya byggnaden och organisationsutvecklingen kan vi börja titta på vad vi verkligen kan göra. Det är en bra tid för mig att kliva av, tror jag, men också en bra tid för min efterträdare att komma in och få börja från en stabil grund.

På det personliga planet har tiden i Sverige definitivt satt sina spår. Hennes barn, säger hon, är nu baserade här, har studerat och arbetar här, och hennes familjeliv finns i det land som hon aldrig hade bott i innan hon kom till SKH. Även om hon kommer att fortsätta sitt arbete i styrelserna för Kulturrådet och Trondheims universitet, och i flera lärosätens forskningsråd, känns det också som att hon vill ta ett steg tillbaka och se vad hon ska göra med ett mindre hektiskt och mindre upptaget liv.

– Jag har tillbringat 15 år med att vara rektor non-stop, och innan dess åtta år som dekan, säger Paula. Förra veckan var jag i Aten, och det är första gången under hela den här tiden som jag har haft en vecka när jag inte har tänkt så mycket på högskolan. Jag hade bara ett par möten!

– Jag har en ateljé i Frankrike och jag funderar på att se hur eller om jag kan börja måla igen. Jag måste se hur mycket jag kan stå ut med att bara vara för mig själv... Men jag kommer fortfarande att följa SKH. Jag har ägnat så mycket åt det här. Det är inte något jag bara kan sluta med.