Så fick SKH examenstillstånd på forskarnivå

2008 införde regeringen möjligheten att utfärda konstnärlig doktorsexamen. Ett antal institutioner som länge haft doktorander i gränslandet mellan konst och vetenskap, som Göteborgs och Lunds universitet och Textilhögskolan i Borås, fick med olika motivering snabbt rätt att utfärda den nya examensformen.

Men målsättningen var inte att bara få med sig traditionella lärosäten i den nya examensformen, utan också den konstnärliga forskning som bedrevs på självständiga konstnärliga högskolor. Och där gick det inte lika bra. SKH:s föregångare Dans och Cirkushögskolan och det betydligt större Konstfack sökte examensrätt 2010, och fick båda avslag. Sen blev det ganska tyst.

En väg framåt kom genom ett initiativ från de konstnärliga högskolorna i Stockholm att samla forskningen i en gemensam centrumbildning, som de fristående skolorna skulle vara anslutna till. Utbildningsdepartementet, med statssekreterare Peter Honeth som förhandlare, ville istället att man skulle slå ihop de konstnärliga högskolorna i Stockholm, något som ett antal regeringar under åren försökt och misslyckats med.

Nu enades tre av de sex högskolorna om att gå samman till Stockholms konstnärliga högskola, vilket möjliggjorde forskningssatsningen från regeringens sida. Där de tre lärosätena tillsammans hade haft forskningsanslag på runt 20 miljoner innan sammanslagningen skulle det nya lärosätet få ett tillskott på ytterligare 40 miljoner, och med ännu fler tillskott utlovade för framtiden. När SKH bildades kom pengarna men också kraven på att göra skäl för dem – inte minst genom att få till en forskarutbildning.

– Det var lite av ett ”vinna eller försvinna”-läge, säger Cecilia Roos, vicerektor för forskning 2016–2024. Hela syftet med att gå samman var ju att få examenstillstånd för forskarutbildning. Det skulle varit katastrofalt för hela idén med sammanslagningen om vi inte hade fått det!

Uppochnervänd ansökan

Att de utökade forskningsmedlen kom först och examensrätten sen var tvärt emot mot hur det brukar se ut när ett lärosäte vill inrätta en forskarutbildning, berättar Jenny Tyllström, chef för forskningskansliet 2014–2021. Och att det nu var bråttom – målsättningen var att få klar ansökan senast 2016 – vände också uppochner på andra delar av processen.

– Det normala är att man successivt avsätter mer och mer befintliga resurser och bygger upp en forskningsmiljö som uppfyller Universitetskanslersämbetets krav för forskarutbildning innan man ansöker, säger Jenny Tyllström. Man rekryterar personal med kompetens att handleda doktorander och forska inom forskarutbildningsämnet. Och ser till att det finns stödstrukturer i form av lokaler, utrustning och annat som professorer och forskande personal behöver i sin forskning. Sen ansöker man och får anslag.

Det var en stor tidspress, berättar Camilla Damkjaer, som var ansvarig för forskarutbildningen. Det blev en kamp mot klockan att få in ansökan så snart som möjligt. Samtidigt skulle man försöka föra samman de tre lärosätena som ingick i den nya högskolan, som alla hade olika sätt att relatera till forskningen.

– Att få temana på plats och skapa en stabil utbildning i ett fält som var mycket i rörelse var en stor utmaning, säger Camilla Damkjaer. Det fanns inte en gemensam förståelse för vad forskning var i området, och det fanns inga direkta modeller, inga enkla exempel att luta sig emot.

Sammanhang och koherens

Även för Universitetskanslersämbetet, den myndighet som behandlade ansökan, var den här typen av ansökan ny. Men där hade man 2013 helt sonika beslutat att behandla ansökningar för konstnärlig doktorsexamen på samma sätt som den traditionella vetenskapliga doktorsexamen.

– Vetenskaplig och konstnärlig examen ingick i en och samma vägledning, berättar Nils Olsson, senior utredare på Universitetskanslersämbetet. Vägledningen var generellt utformad och kunde därför anpassas till de olika examina.

– Vi var tvungna att få till en koherent beskrivning av hur vår forskarutbildning såg ut, berättar Camilla Damkjaer. Alla rutiner för hantering, utbildningsplaner, kursplaner, visa att vi hade allt innehåll och alla processer på plats.

– Den stora frågan var hur man skulle formulera ämnet och området, på ett sätt som varken var för brett eller för smalt, säger Camilla. Kruxet var ju att det skulle omfatta allt, men potentiellt också skulle kunna omfatta konstformer som inte ännu fanns på SKH.

En annan del av arbetet var att samla in CV från alla lärare för att visa att man hade tillräckligt med kompetens. Det blev till slut ett jättestort material som lämnades in.

– Det var så många sidor! Bara bilagorna var på över 600 sidor, berättar SKH:s kommunikationschef Monica Engdahl. Det var ett enormt arbete att bara få ihop allt material och få det att se presentabelt ut, vi satt med det många sena kvällar. Vi fick hålla järnkoll på när larmet skulle gå och sprang ner för den breda trappan på Linnégatan med fem minuters marginal för att hinna ut.

Lättnad och glädje

I oktober 2015 skickades ansökan till slut in. Sen väntade man på att de sakkunniga genomförde intervjuer med medarbetarna, som man förstås förberedde sig för, man fick lämna in kompletteringar, men det var också mycket, spänd väntan.

I juni 2016 kom till slut Universitetskanslersämbetets positiva beslut. Stämningen var stolt och uppsluppen, rektorn bjöd på tårta. Många beskriver beskedet om examenstillståndet som det största enskilda de har upplevt under hela SKH:s existens. Anna Karin Ståhle, som varit på SKH och dess föregångare i mer än 50 år, nämner det som den mest minnesvärda stunden i hennes yrkesliv.

– När jag kom in hade folk redan fått beskedet och höll på att fira, och jag började faktiskt gråta, berättar Anna Karin. Alla minnena från tiden på skolan fladdrade förbi, lukten av de gamla lokalerna på Koreografiska institutet på Blasieholmen, mitt skåp med mina gamla slitna can-can-skor, alla människor och miljöer som jag mött. Att det hade gått hela vägen därifrån till det vi hade uppnått idag.

Och själva processen påverkar ännu i hög grad hur SKH arbetar, och hur man tänker kring vad konstnärlig forskning kan vara. Och inte minst har den ingett självförtroende.

– Det var väldigt spännande att vara med i ett fält som byggdes upp nästan från grunden, att se det ta form och långsamt hitta sina grundpelare, säger Camilla Damkjaer. Att vara med om en sån milstolpe. Hur det har berikat vår miljö. Jag lärde mig i vilken grad ett område verkligen är en sån social ekologi, att det utgörs av summan av mänsklig tanke, beteende och handling. Fältet bygger på oss, det är vi som påverkar det baserat på de val vi gör.