Vicerektorn för forskning lämnar över rodret

När Cecilia Roos i förra veckan hade ett sista möte med sina närmaste medarbetare på Forskningscentrum fick hon en haikudikt som profilprofessorn Rebecca Hilton hade skrivit.

Haiku for Cilla the swan

Gliding on water
Seemingly serene but
So busy beneath

Konstnärlig forskning är dramatiskt, menar Cecilia Roos. Och då måste man som ledare våga vara lugn.

– Konstnärlig forskning bygger på ens egna konstnärliga praktik, förklarar hon. Det skapar starka känslor, engagemang, passion och dramatik. Då gäller det att sitta still i båten och inte försöka lösa allt på en gång.

Nog har det hänt dramatiska saker under Cecilia Roos tid som chef för forskningen på SKH. Men samtidigt har tiden lika mycket präglats av långsamma processer som steg för steg har byggt upp en konstnärlig forskning i Sverige och stärkt den. Mycket av de mest intensiva debatterna har steg för steg klingat av.

– Det är en stor skillnad jämfört med för tio år sedan, berättar hon. Kollegerna tar plats och egna initiativ på ett annat sätt. Det finns en större erfarenhet och medvetenhet kring hur viktig den konstnärliga forskningen är. Kroppen av konstnärlig forskning i Sverige blir större och större, vi blir fler och fler som definierar oss som forskare. Och nu när det har gått en tid ser vi också hur de första som doktorerade på SKH verkligen har påverkat sina professionella fält.

Utmaningar och definitioner

Så såg det inte nödvändigtvis ut när Cecilia Roos kom in i rollen. Efter en mångårig karriär som dansare – med bland annat studier på SKH:s föregångare Danshögskolan 1979–1982 som grund – blev hon professor i dans och prefekt för institutionen för dans. 2016 fick rollen som vikarierande forskningsledare, en roll som blev vicerektor för forskning när hon fick uppdraget på fast basis 2017. 2020 fick hon ett förlängt förordnande med ytterligare fyra år.

– Det har varit världens roligaste jobb för mig, säger Cecilia. Vi har fått bygga upp något från grunden, skapat en forskningsmiljö med hjälp av nya rekryteringar och arbetssätt. Det har varit väldigt roligt och utmanande, jag fick ett stort förtroende av rektor att verka fritt i det, och vi har varit priviligierade att ha fått hög prioritet budgetmässigt.

Samtidigt har det stora fokus som forskningen haft på SKH också inneburit en utmaning.

– Alla lärare är så passionerade i sitt arbete med sina studenter och sliter med att få ihop scheman och tider. Då har det varit en stor utmaning att få forskningen att vara något prioriterat och positivt, att det finns ett värde i att ta tiden till fördjupning. Nu känns det som att många fler är aktiva med sin forskning och att det verkligen påverkar deras sätt att undervisa. Och många av studenterna, både kandidat- och masterstudenter, har ett jättestort intresse och kräver att vara del av forskningsmiljön.

Samtidigt har det pågått en debatt med extern kritik, som Cecilia erkänner ibland har varit svårt att inte hamna i försvarsställning mot. Hon har fått vara den som ständigt förklarar, och det har inte alltid gått fram, även om förståelsen ökar allt mer.

En del av utmaningen i att förklara konstnärlig forskning och dess värde, menar hon, ligger i att alla projekt är så unika, så tydligt kopplade till den konstnärliga praktiken hos varje forskande konstnär.

– Mer än att prata om vad den konstnärliga forskningen är, så är jag intresserad av vad den konstnärliga forskningen kan göra med ens konstnärliga praktik, och vice versa, säger hon. Konstens historia har alltid berättats av andra än konstnärerna själva, av forskare från andra fält och kritiker, och nu har konstnärerna möjlighet att själva artikulera vad konsten kan göra.  Och det provocerar! Det skulle hota den friheten och möjligheten att utvecklas vidare om vi nödvändigtvis måste definiera den som än si, än så.

Brinnande friktion

Nu går Cecilia över till en tjänst som professor i konstnärliga praktiker, även om hon fram till sommaren kommer hålla kvar vissa av sina tidigare uppgifter. Men sen, under hösten, kommer hon äntligen få tid att själv forska.

– Det är både kul och läskigt, säger hon. Jag är inbjuden till två projekt i höst, ett med Högskolan för scen och musik i Göteborg tillsammans med Södertörns högskola, och ett med Stockholms universitet. Sen ska jag hålla en serie månsalonger tillsammans med Tilde Björfors, som fram tills nyligen var konstnärlig ledare för Cirkus Cirkör.

Det märks verkligen att forskningen inte kan släppa taget om Cecilia Roos. För henne är det en nyckel till att förstå och utveckla det egna konstnärskapet, och hon är lika vetgirig idag som när hon började forska själv för många år sen.

– För mig kommer forskningen från en nyfikenhet, ett behov av att förstå och veta mer, säger hon. Någonting som ligger och skaver och bränner, en friktion som en bara inte kan sluta tänka på.

Det är en attityd som har fått genomsyra forskningsmiljön på SKH, lika mycket som hennes egna forskningsprojekt. Svanens fötter under vattenytan paddlar ihärdigt på.

– Det finns en sån passion för konsten här på vår skola, och en sån potential i vår kompetens. Med det kommer vi väldigt långt. Vi ska sikta högt och stort! Det finns en sån kraft i den kompetensen och passionen.