Alumnintervju: Ellen Söderhult

I samband med SKH:s tioårsjubileum ville vi fråga några alumner hur de upplevde sin tid på skolan. De som vi har intervjuat studerade på den tiden som vi fortfarande använde namnen Operahögskolan (OHS), Stockholms dramatiska högskola (StDH) och DOCH Dans och Cirkushögskolan parallellt med SKH. Nu är det dags för Ellen Söderhult som gick kandidatprogrammet i cirkus på DOCH 2007–2010 samt kandidatprogrammet i dans på DOCH 2012–2015.

Berätta lite om din bakgrund och hur det kommer sig att du valde DOCH för din utbildning.

– Jag har gått två program på DOCH, det första var i cirkus, det andra i dans.  Den förberedande utbildningen jag gick på innan DOCH besökte cirkushallen i Alby och den upplevelsen tog tag i mig på olika sätt. När jag väl gick cirkusprogrammet tränade jag dans utanför skolan med en person som gick dansprogrammet och blev väldigt intresserad av det. Sedan gled mitt intresse helt över till dans och jag och Sindri Runudde, som också kom från cirkus, sökte tillsammans.

På gymnasiet läste jag natur med inriktning kör, så första gången jag skulle söka högskoleutbildning valde jag mellan DOCH och läkarprogrammet men andra gången var det så att säga lite mer finlirs-navigering!

Jag började med cirkus för att min tonårsbästis läste om en cirkuskurs för nybörjare på baksidan av tidningen Mersmak och anmälde oss till den. Jag tror inte att jag ens visste att det fanns något som hette nycirkus eller samtida dans då men sen gick det ganska fort att utveckla en passion och att bli besatt, både av konstformerna och av att utöva dem.

Hur upplevde du din tid på skolan?

– De två programmen var helt olika. Min tid i Alby var extra fysisk och jag var väldigt upptagen av att bli starkare och att klara olika svåra moment. Mina tre år på dansprogrammet tror jag hade lite mer att göra med att förstå konstformen dans och vad som tilltalade mig med den och genom att träna, uppleva verk och läsa förstå mer om hur jag själv ville uttrycka mig genom den och leva med den.

Påverkades du av sammanslagningen av de tre skolorna till SKH?

– Ja det gjorde jag eftersom jag satt som studentrepresentant i högskolestyrelsen när sammanslagningen började. Jag satt också med i ett tillfälligt kårråd med studentrepresentanter från det som då var StDH och Operahögskolan. Anna Lindal [tidigare professor på SKH och medlem i den organisationskommitté som verkade under sammanslagningen] var också väldigt inblandad. Jag minns det som väldigt fint att prata med representanterna från de andra skolorna och med Anna. Det kanske var för att Anna hade så mycket erfarenhet från både något helt klassiskt och något modigt och experimentellt, och för att det var kul att höra om vad de andra studenterna värnade om inför sammanslagningen. Jag upplever att hela Bologna-grejen redan hade gjort att många som gick konstnärliga program oroade sig för sina hantverkskunnanden och för att det skulle bli mer standardiseringar mellan utbildningar som hade helt olika mål och innehåll.

Vad gjorde du direkt efter examen och vad gör du idag?

– Jag skapar koreografiska verk och jobbar som dansare. Jag har gjort det hela tiden utom när det var covid, då gick jag på en musikfolkis en stund.

Var det en fördel för ditt framtida professionella nätverk att gå på en skola med många olika konstnärliga inriktningar?

– Nej, det har det inte varit ännu, men det kan det ju såklart vara!

Hur ser du på SKH idag?

– Jag ser på SKH med hopp om att det kommer att vara en institution som kan göra en kraftfull skillnad när det kommer till att arbeta mot den starka vithetsnormen i det som ses som konstformens historia och rannsaka den institutionella rasism som finns i Sverige.

Vi står i en situation idag där det tyvärr finns stora brister i kulturpolitiken som faller ut över de konstnärliga utbildningssystemen. En stor majoritet av de som söker har föräldrar med akademisk utbildning vilket är ett demokratiskt problem, då en viktig aspekt av att ha statliga utbildningar är att göra konstformen och dess utövande tillgängligt för fler. Då är det viktigt att yrket går att försörja sig på och att institutionen inte använder sin makt för att vaka över vedertagna kvalitetsbegrepp eller normer.

Jag menar att institutionen har en maktposition, dels genom att bestämma vilka som kommer in, det vill säga vilka kroppar, erfarenheter, intressen, fallenheter de antagna har, men även och desto mer hur institutionerna förhåller sig till arv och till exempel i konstutbildningarnas fall, en vit, eurocentrisk konstsyn och konsthistoria.

Eftersom det är så hårda ekonomiska förutsättningar i fältet nu, så är det heller inte så inbjudande och tillgängligt som det borde vara att utöva utominstitutionell konst. Det är ett stort problem att det är nästan omöjligt att försörja sig som dansare i det fria fältet och det begränsar vilka som tar sig in i och stannar i yrket.

Jag tror och hoppas också att SKH kommer hålla fanan högt när det kommer till att insistera på vikten av att konsten inte bara ska vara för de privilegierade, det kritiska tänkandet och att stå upp för konstens och det fria kulturlivets värde.

Mover’s Signum, Dansens hus/Elverket, stillbild från videodokumentation (konstnärligt ansvarig: Thomas Zamolo)

GROV (2023), stillbild från videodokumentation av Karl-Oskar Gustafsson

How to do things with Romance (2021) på Dansstationen (foto: Olle Ehn Hillberg)