20 år med Departure: ”Skrivit om kartan för skådespelarkonsten”

Grunden för festivalen Departure är enkel, men också en enorm uppgift att ta sig an. Varje individuell student får i uppdrag att sätta ihop en föreställning från grunden – text, regi, produktion, men också scenbygge, ljud, ljus, kostym, alla delar som ingår i en teaterföreställning. De får ta in andra som hjälper till, men den konstnärliga visionen ska komma från dem själva. Och de är de själva som till slut ska stå ensamma på scenen och möta publiken.

– Man ser nästan aldrig en teaterföreställning som är sprungen ur en enda person, både text och ljud och bild, säger Per Sörberg, adjunkt vid SKH som varit med sedan Departure startade. Det är riktigt häftigt att se det som publik. Föreställningarna skiljer sig åt så mycket, det blir väldigt olika univers.

Det finns ett otroligt utrymme för personliga visioner. Men samtidigt, och nästan lite paradoxalt, innebär Departure också att skådespelarna får möjlighet att blicka utanför sig själva. Att få syn på hur ett helt kollektiv arbetar med en teaterföreställning.

– En skådespelarstudent är ofta så oerhört, introvert fokuserad på sig själv, sin egen teknik, sin egen kropp, sin egen röst, sin egen gestaltning, berättar Per. Med Departure tvingas man lämna sig själv och ta sig an ett utifrånperspektiv – vad är det jag berättar? Vad vill jag att publiken ska se? Du måste göra egna konstnärliga val på ett sätt som en skådespelare nästan aldrig får göra.

I punkens etos

När Departure startade var den här typen av tillvägagångssätt väldigt ovanligt. Att bilda egna kompanier och skapa egna produktioner har funnits som ett element i mimskådespelarutbildningen, och det finns förstås en lång historia av fria teatergrupper som skapat eget material, men skådespelarutbildningen hade fortfarande tydligt fokus på ensemblespel och klassiska texter.

Initiativet till Departure kom från Ulrika Malmgren, lärare på högskolan tillika skådespelare med bakgrund i punkrörelsen som redan under sin egen utbildning hade varit med och bildat teatergruppen Darling Desperados.

– Jag har alltid utgått från vad jag själv vill berätta, redan i musiken, berättar Ulrika Malmgren. Alltid velat vara den som bjuder upp och bjuder in, den som förmedlar någonting viktigt.

Hon bokade ett möte med rektorn på dåvarande Teaterhögskolan, Olle Jansson, och la fram en idé om att studenterna skulle få chansen att göra något där de kunde vara mer experimentella, i form av ett eget projekt med en liten budget och egna konstnärliga val. Rektorn gillade idén och lät henne prova med en student, Lo Kauppi, som fick skriva och framföra monologen Bergsprängardottern som exploderade, en enorm succé som gick för fulla hus även utanför högskolans väggar.

– Sedan fick jag uppdraget att dra igång samma slags arbete med alla studenter, över 20 stycken, både på mimprogrammet och skådespelarprogrammet, berättar Ulrika. Och något sådant fanns helt enkelt inte då. Etablerade skådespelare som Gösta Ekman kunde ibland få sätta upp monologer skrivna av kända dramatiker, men att unga personer skulle komma och ha egna saker att berätta, det ansågs kontroversiellt. Kritikerna sa att ”de har väl inget att berätta, de har inte hunnit med livet än”.

Succéer som slagit

Kritikerna hade nog fel den gången. Ända från början märktes att det fanns ett behov av den här typen av föreställningar, och redan i den första omgången gick föreställningar vidare och sattes upp på professionella teaterscener. Det har fortsatt genom åren, och över ett dussin av studenternas föreställningar har hamnat på stora scener som Stockholms Stadsteater, Dramaten och Riksteatern.

För vissa har det blivit en viktig väg in i det professionella livet som skådespelare. Att ha möjligheten att uttrycka sig själv ger också chansen att berätta vem man är och vad man står för. Att få sätta upp sin Departure-föreställning externt har blivit en språngbräda utåt, och vissa som söker in till utbildningarna idag vet redan från början vad de vill att deras Departure-föreställning ska handla om.

Pablo Leiva Wenger, som idag är etablerad skådespelare på de stora scenerna, fick möjlighet att sätta upp sin Departureföreställning 127 på Stadsteatern direkt efter examen.

– Min Departureföreställning skrevs av min bror Alejandro Leiva Wenger, berättar Pablo. Jag var själv aktiv och mer känd som rappare på den tiden. Redan under det första året började jag och min bror diskutera vår kommande monologföreställning, vilket visar hur Departure stimulerar kreativitet och förberedelser långt innan den faktiska produktionen tar form. De många samtal och idéer vi utbytte blev en grund för att bygga något genuint och meningsfullt.

Vikten av röster

Många av studenterna har uppskattat Departure just för att de har kunnat styra arbetet i den riktning de själva velat. Andreas T Olsson, vars uppsättning Sufflören plockades upp av Dramaten efter att ha haft sin premiär på Departure, berättar att arbetet med den lät honom styra innehållet i sin egen utbildning.

– Jag ville ha mer klassiska texter i utbildningen, säger Andreas. Jag ville lära mig blankvers och alexandrin. Så jag skrev min föreställning utifrån det, och fick på så sätt jobba med klassiska texter i utbildningen. Jag hade ett tydligt mål med vad jag ville. Man måste hitta sitt eget sätt att vara, sin egen motivering.

Trots att Departure lett många till jobb är just den här slags personliga motivering mycket mer central, menar Ulrika Malmgren.

– Jag hoppas att studenterna inte i första hand tänker att det här är en biljett in i branschen, utan en möjlighet att testa något de inte kommer få göra när de går ut i arbetslivet, säger Ulrika. De kommer hamna i sammanhang med stora ensembler, ett stort maskineri, i andras visioner. Här har de chansen att berätta något som ligger dem varmt om hjärtat.

– Att som skådespelare få en arena där man får skapa, experimentera och utvecklas är ovärderligt, säger Pablo Leiva Wenger. Inte bara för den personliga utvecklingen utan även för att kunna bidra med något unikt till scenkonsten. 

Idag är projektets form spritt till andra teaterhögskolor, till folkhögskolor och gymnasier, till och med utomlands. Och Departure fortsätter med full styrka in i framtiden, med premiär för nästa omgång nu på lördag, 5 oktober.

– Något har det betytt, uppenbarligen, säger Ulrika Malmgren, som själv lämnade över rodret för projektet 2014. Tjugo år har gått, och det har skrivit om kartan för skådespelarkonsten och vad en skådespelare kan göra i sitt yrke. När studenterna får möjlighet att drömma fritt utifrån sina alldeles egna perspektiv och behov leder det till kunniga och modiga skådespelare.